Nu har jag inte orkat skriva på några dagar, har inte vetat vad jag ska skriva heller iofs..

Mitt humör går upp och ner som en jo-jo. Ena studen är jag rätt glad och kan hoppa omkring för att i nästa sitta och gråta..

Jag har självklart tänkt på hur skönt det skulle vara att slippa det här livet, men jag har inte haft några mer stunder då jag verkligen planerar att ta mitt liv.

Vikten står stilla, jag kan ju säga att det går jättedåligt med viktminskningen.. Men jag tror jag får ta det när jag mår liiite bättre..

Nu gör det riktigt ont, riktigt riktigt ont i mig.

När jag berättade för mamma att det var slut och jag inte planerade att flytta tillbaka till lägenheten så gjorde hon tydligt klart för mig att hon varken vill ha mig eller hundarna här..

Då kom känslan tillbaka.. Jag ville äta upp varenda efedrintablett jag har och dö.. Verkligen aldrig vakna upp och känna den här smärtan mer..

Vad ska jag göra? Det finns inga jobb och jag vill inte hoppa på en utbildning bara för att få pengar när jag inte har en aning om vad jag vill bli...

Jag vill bara inte vakna mer

Idag har jag ätigt en riskaka, snart måste jag väl ta en tablett så inte hungern kommer smygandes sen. I morgon ska jag käka lunch med en kompis. Då kan jag inte peta i mig bara lite utan att det verkar lustigt.. Därför ska jag undvika att äta idag och träna massor i morgon.

Idag var jag hos tant hjärnskrynklare eller psykolog B. Det är alltid jobbigt, men samtidigt skönt att få ur sig grejer som man inte vill berätta för någon i ens närhet. Men så har jag svårt att få ur mig saker. 

Efter det så åkte jag till lägenheten för att hämta lite grejer. Fy f-n vad hemskt det kändes. Jag hade jättesvårt att hålla tillbaka tårarna.

Jag ska inte bo där något mer..

Det enda jag ville var att han skulle komma hem och hålla om mig och säga att allt blir bra igen. Men vi har varit där så många gånger förut.. Allt känns så j*kla bra och rätt.. i en vecka.. sen är vi tillbaka i samma skit igen..

Men jag älskar honom så.. Det är svårt att tänka att jag aldrig ska vakna upp bredvid honom.. Aldrig somna och känna hans värme mot min kropp och hans andning mot min nacke...

Jag saknar honom...

Igår så var det ingen bra dag. Ångest, självmordstankar och mer ångest.. Men dagen slutade rätt bra. Jag åkte i väg för att hålla en kompis, som var nykter på en fest, sällskap. Det slutade med att hon och jag satt på mcdonalds till de stängde.

Jag satt och smuttade på min cola light och pratade gamla minnen från tiden då jag mådde som allra bäst. Hon fick mig även att skratta så mycket så jag inte fick någon luft.

Gud vad underbart det var och vad längesen det var som jag skrattade så.

Jag var ju en glad och sprallig tjej, vart har hon tagit vägen?

Nu består mitt liv av ångest och tårar.

Idag har jag dessutom blivit singel. Det gör ont, vi har ju endå varit tillsammans i 3 år. Jag älskar honom fortfarande, men det funkar inte. Det förstår vi båda.

Vem vet, vi kanske blir tillsammans igen om det är meningen att det ska vara vi.. Men inte nu och inte i år...

Jag sitter just nu och lyssnar på lite låtar och gråter lite, man måste få vara ledsen, jag känner mig stark, men endå svag.. Nu är jag ensam om allt..

Jag vet att jag har förlorat en pojkvän men jag hoppas jag vunnit tillbaka honom som vän...

Vart tog den sociala tjejen som bara älskade att fika, luncha och festa med kompisarna vägen?

Vart tog jag vägen?

Varför isloerar jag mig från omvärlden?

I förrgår skickade jag ett sms till en av mina närmaste kompisar och förklarade varför jag inte har hört av mig på flera månader. Det kändes riktigt bra och hon förstod och hade varit orolig för mig..

Idag har jag varit rätt duktig. Dock blev det både frukost och middag. Men sen har jag gått två timmar i skogen och simmat en timme. Men hjälp av 50 mg efedrin. Vågen i simhallen visade dessutom på 45,5 kg, det kanske är bra att chocka kroppen med massor av mat ibland?  

Pepparkakor, fyra ballerina kex, mackor med smör och ost, en hamburgare med pommes, tre lussebullar, jucie, cola, julmust och en halv påse ostbågar!

Det är vad jag har ätigt idag!

Hur undviker man hetsätning? Hur avbryter jag beteendet när jag känner att det är på väg?

Jag är svag, jag kan inte stå emot lustarna när de kommer..

 Men jag vägrar hamna i en bed-period igen! Jag vägrar!

Ångest, ångest och åter ångest....

Hur många tabletter behövs för att få en cirkulationskollaps? Har jag tillräckligt många kvar för det?

Igår hade jag samtal med psykolog B och det kändes riktigt bra, efter det så var det bara hem och hämta lite papper och sen åka iväg på ett annat möte som psykolog B hade ordnat för att jag ska få en ångestframkallande sak ur vägen.

Det mötet gick riktigt bra och jag åkte faktist en sväng till solariet innan jag åkte hem till lägenheten.

Jag och pojkvännen har knappt varken träffats eller pratat sen jag flyttade hem så jag kände att vi behövde prata om oss.

Men han försökte ha sex med mig och sen berättade han att han hade sett ett kort på mig och hur fet jag såg ut på kortet (det är från min BED period när jag vägde som mest) och ja, han använde ordet FET. Han berättade hur ihopsjunken och fet jag såg ut..

Men så säger man väl inte sa jag. Men du säger ju själv att du var fet då svarade han.

Efter ett tag tyckte jag att det var dags att åka hem. Då frågade han om jag blev ledsen och då brast det för mig. För första gången bröt jag ihop framför honom.. Jag grät och grät och han höll om mig i sängen och försökte förklara att jag hade missförstått honom, att han aldrig tyckt att jag var fet. På frågan varför han sa så så sa han att jag missförstått honom.

Hur kan jag ha missförstått honom? Han sa att jag var fet. I mina öron är det samma sak som äcklig. Min pojkvän tycker att jag är fet och äcklig...

Då kom tankarna på att tabletterna väntade på mig där hemma. Att det skulle vara så skönt att ta allihopa och aldrig behöva vakna mer, att aldrig behöva lida mer...

Efter ett tag sa jag att jag inte orkar mer. Att jag mår tillräckligt dåligt i mig själv att jag inte fixar vårat knepiga förhållande oxå. Att jag mår dåligt över att inte kunna berätta allt och att när jag väl nu försökte prata om oss så försöker han ha sex med mig och påpekar hur fet jag var förut.

Då är det som om all värme i rummet försvinner. Han slutar hålla om mig och blir helt kall.

Han säger att det inte är så lätt för honom eftersom han inte vet någonting, och att jag missförstått det med att jag vet fet och att han itne alls försökte ha sex med mig. Och det var endå mitt fel eftersom jag stod halvnaken när han kom hem och smörjde in mig (jag hade ju varit och solat?!). Då kände jag att vi endå inte kom någon vart jag gick ut i hallen och började klä på mig.

Mina ögon såg in i hans och jag tror att mina ögon bad om att han skulle hålla om mig. Och det gjorde han.. Vi stod där tysta i säkert en halvtimme.

Efter ett tag förklarade jag varför jag inte kan prata med honom och han svarade med att det säkert är så och han inte vet varför han gör så..

Vi la oss i sängen igen och jag somnade av uttmattning med honom tätt bakom mig..

Efter ett par timmar vaknade jag glad (Vad f-n är det för fel på mig??) och hungrig som en varg.. Efter det vart det hetsätning på högnivå. Lilla jag som annars klarar av att max äta 1/4 pizza tryckte i mig en hel själv, flera glas cola och när 2 liters colan var slut gick jag över till julmust och ett par stora bitar choklad och en glasspinne...

När var jag som lyckligast senare året?

Jo, i somras när jag skulle operera bort min visdomstand och pga min tandläkarskräck fick lugnande, en för mig, för hög dos och där låg jag inne i det lilla rummet på en säng med min älskade ipod i öronen och lyssnade på Bee Gee- How deep is your love.

Där låg jag, log, små flinade lite och tittade upp i taket gungade till musiken, kände hur all ångest och alla problem bara försvann ur kroppen. Jag var drogad och kände mig lyckligast i hela världen.