Jag var inne på ett visst pro ana forum häromdagen, gud vad ångestframkallande det var.

Alla känslor och all ångest jag hade under tiden jag svalt mig själv bubblade upp. Den enda tanken jag hade i huvudet var att jag verkligen vägrar att hamna där igen.

Vill jag bli smal? Hell yeah!

Men inte på bekostnad av mitt övriga liv och min psykiska hälsa. Min morgon vikt var 43,6 kg i morse. Det är mindre än vad jag någonsin vägt till den här längden. Om jag tittar bakåt i bloggen så ser jag att jag i januari vägde ca 45,4? kg så har det tagit ett halvår att gå ner nästan två kilo.

Visst hade jag svalt mig själv så hade jag varit nere på den siffran i februari, mars någon gång.

Men jag har valt en annan väg.

Jag äter frukost, middag och kvällsmat. Kan hända att det slinker ner något mellanmål oxå.

Dock så följer jag en strikt diet och har strukigt bröd, potatisprodukter, ris, pasta, rött kött (äter endast fågel och fisk, vilt kan jag även äta någon gång ibland), fika, läsk, godis och mkt mer ur mitt liv.. och visst går jag ner, men jag har inte så mkt fett kvar så det går långsamt, musklerna vill jag ju inte ta av längre... 

Igår hade jag dock en väldigt dålig dag och jag kände att en hetsätning var på g. Istället stoppade jag i mig en efedrintablett och packade in hundarna i bilen för att åka ut i skogen.

Jag vet inte hur längesen det var jag tog efedrin men det är nog inte sen januari, februari någon gång?

Iallafall så blev det ingen tur i skogen, det började blixtra och eftersom hundarna avskyr det så åkte vi inte hem utan fortsatte att åka runt i den trygga bilen. jag hade vid det läget helt glömt bort att jag stoppat i mig effe.

Efter drygt en timme blixtrade det fortfarnade, jag åkte förbi killens som jag har träffat hela våren lägenhet. Då får jag helt plötsligt en konstig känsla i kroppen. Jag blir lite nervös, men glad och varm i hela kroppen, blodet rustar runt i hela kroppen.

Precis samma känsla som när man är nykär.. Va fan ge dig C tänkte jag, jag är väl inte kär?

Efter ett tag går det upp för mig att det är ju inga förälskelsekänslor.. Det är ju efedrinet som börjar verka...... 

Ber om ursäkt att ni inte fått ta del i vad som har hänt i mitt liv dom senaste månaderna men jag har haft fullt upp och mina känslor har gått upp och ner som jag vet inte vad..

En liten sammanfattning kan jag väl göra..

Jag har varit på väg utomlands pga ett jobb men det hela sket sig i slutskedet ungefär 2 veckor innan jag skulle flytta men jag ska försöka göra ett nytt försök i höst..

Jag har bott någon månad i småland hos min bästa kompis för att jag och mamma rök ihop.. Det var väldigt obehagligt.. Visst att hon har "misshandlat" mig psykiskt i många år nu.. men det här var första gången det blev fysiskt, jag hade stora blåmärken på armarna i flera veckor efter. När det hände så satte jag mig i bilen gråtandes och körde ner non stop till min kompis..

Nytt jobb har jag oxå fått, bara timanställning men jag jobbar nästa heltid iaf, jag trivs inget vidare med arbetsuppgifterna men jag fullkomligt älskar mina jobbarkompisar. Nästan allihop, ett helskönt gäng! 

Humör och känslor går upp och ner som en berg och dalbana, men jag kan iaf berätta att jag inte svälter mig längre, jag har ingen överdriven ångest över vad jag äter. Jag skulle nog helt enkelt inte kalla mig för pro ana längre.

Dock så väger jag endå mindre än vad jag någonsin gjort till den här längden. 

Dessutom kan jag ju berätta att jag fortfarande är singel och att jag omger mig med alldels för många killar just nu. bristande självfortroende? kanske. Bekräftelsebehov? jo kanske det med. brist på annan närhet? Absolut.. Men först och främst tror jag det beror på brist på sällskap.. Alla kompisar har fullt upp med pojk/flickvänner, jobb och resor